Category Archives: Om att skriva

Snart kommer Rött hjärta Svart hjärta

De senaste kvällarna har jag gått igenom manuset till Rött Hjärta Svart Hjärta ett antal gånger. Jag har rensat bort onödiga ord, skrivit till nya nödvändiga ord, ändrat i formuleringar och rättat stavfel.

Konstigt att man hittar nya saker att pilla med varenda gång! Men förr eller senare ska allt förhoppningsvis vara klart och felfritt. Som jag trodde att Kära dagbok var. Men när boken väl var tryckt, fanns ett par korrfel trots allt …

Det är ju väldigt irriterande. Men jag får nog erkänna att jag inte läst så väldigt många böcker (det gäller såväl romaner som doktorsavhandlingar) helt utan fel.

Kontraktet med Idus förlag är undertecknat och redaktören har börjat sätta boken. Utgivningsdatum är inte helt klart, och än kan det hända att berättelsen om Hannes och hans kärleksproblem får en annan titel. Men någon gång i vår ska boken i alla fall komma från tryckeriet!

Advertisements

Leave a comment

Filed under Om att skriva

Pojken och havet har landat

Så kommer den då, kartongen med bilderböckerna jag väntat på. Pojken och havet, berättelsen som barkade med ett fotografi, en uppgift på en kurs. Nu har Emelie Gårdeler illustrerat. Det var inte den ursprungliga illustratören. Men jag är så nöjd. Emelies bilder är så fina! Jag hoppas att boken hittar många läsare, att både Emelie, jag och Kikkuli förlag, som givit ut boken, vågat tro på den, ska få belöning för vårt arbete.

Jag läser för 5-åriga dottern. Hon gillar scenen med isen och den med alla badkaren. Då fnittrar hon. Och senare, när hon har en jämnårig kompis hemma, förklarar hon för kompisen att pojken är blind, att han inte kan se. I slutet av boken tänker pojken på himlen, att han skulle vilja komma upp och flyga.

Dottern säger till mig att jag borde skriva en bok till. Om Pojken och himlen. Jag funderar lite på hur det skulle gå till. Går det? Pojken kan ju knappast få vingar, eller? Jo, kanske kan han det. På något vis. Jag funderar lite till.

Samtidigt får jag besked om att Kära dagbok ska läsas in som ljudbok, tillgängliggöras. Det är fint! Jag hoppas att den kan få produktionsstöd också.

Och så får jag ja på Rött hjärta Svart hjärta, barnromanen om en kille som blir kär i en tjej i sin klass, men inte vågar fråga chans själv. Den som jag började på för … fyra fem år sedan. Nu ska den berättelsen också bli bok. Jag har suttit och kortläst, tittat på omslagsförslag. Kortläst lite till. Tack Idus förlag för att ni tror på berättelsen!

Ja, ibland är det som om allt faller på plats. Okej, inte alla bitar, men ganska många. Det känns bra!

I nästa stund skickar jag ett nytt bilderboksmanus till några förlag. Vem vet, kanske något av dem nappar på min nya idé?IMG_0414

Leave a comment

Filed under Om att skriva, Uncategorized

Om kritik och kritiker

Vem är en kritiker? Och hur stor betydelse har kritiken för en författare?

På den första frågan skulle jag svara. Ja. Alla är kritiker. Och mycket få. Hur går det ihop?

På den andra frågan skulle jag svara. Ja. Viktiga är de, kritikerna. Och oviktiga. Hur går det ihop?

Vi tycker ju alla om eller inte om olika saker hela tiden. Och då är vi kritiker. Vi bedömer våra barns ritade eller målade alster, vi tycker och tänker om filmer vi ser och böcker vi läser, om människor vi möter, om byggnader vi ser, mat vi stoppar i oss. Vi kritiserar hur folk klär sig etc etc etc.

När en läsare (jag tänker då en barnläsare när det gäller barnböcker, eller en vuxenläsare när det gäller vuxenböcker) säger att han/hon tyckte om boken eller kanske inte tyckte om den, då är den läsaren en kritiker. Bättre till och med om denne läsare kan berätta varför boken var bra. Ibland skriver de recensioner i bokbloggar. Detta kan vara viktigt för författaren, eftersom de kan locka andra till läsning. Att möta en läsare (exempelvis då man bokpratar på en skola eller på bibliotek eller vid signeringar) som förklarar att den eller den boken var sååå bra. Då blir man som författare extra glad, för den vanlige läsarens reaktion tycker jag själv är den som känns viktigast. Att berättelsen berört, att den betytt något för läsaren att den givit något. Det är den vanlige läsaren man skriver för. Inte proffskritikern.

Men det finns proffskritiker. Den ena kategorin är de som är nålsögat in till förlaget. De bedömer om ett manus är värt att satsa på (om det kan sälja tillräckligt bra). Dessa proffskritiker (ofta kallade lektörer) är oerhört viktiga för författare, i alla fall för författaren in spe. Som tur är har dessa kritiska ”förläsare” olika smak och tycke och det som inte passar den ene kan passa den andra.

Den andra kategorin proffskritiker är de vars kritik publiceras i tidningar. De sovrar bland de böcker de ska läsa och skriva om. De har (i bästa fall) stor erfarenhet av att läsa och förhoppningsvis ett objektivt synsätt när det gäller hur berättelsen bedöms. Dessa proffskritikers omdömen tycker jag som författare är intressanta att läsa. Ibland tänker jag: ja det var så jag menade. Ibland tänker jag att kritikern läst ”fel”. Fast fel kan det knappast vara. Varje läsare har sin egen rätt till tolkning. Som författare blir man förstås lite nedstämd av ”dålig” kritik. Å andra sidan är det något man kan skaka av sig. Särskilt om någon annan kritiker läst på det sättet man tänkt sig och tycker att boken är bra!

Några av proffskritikerna jobbar för bibliotekstjänst. Deras omdömen publiceras inte i tidningar, men är oerhört viktiga när det gäller bibliotekens inköp. Därmed är de viktiga även för författaren. För om biblioteken köper in böcker, betyder det att boken kan lånas ut. Det betyder att fler har möjlighet att läsa. Och som författare är det nog viktigast av allt: att berättelserna man skrivit blir lästa.

1 Comment

Filed under Om att skriva

Svårt med noveller – eller med döden?

Jag har skrivit en novellsamling. Inget konstigt med det, kanske, men det är inte enkelt med noveller, verkar det som. Novellerna är skrivna för högstadiet, kanske passar de även för år fem och sex. De går under samlingsnamnet Kallt vitt … och är olika långa men handlar alla om samma tema: utanförskap, vänskap, mobbning, ensamhet. Alla noveller inleds av en kort dikt (som Tammi har skrivit).

Tyvärr är det är inte lätt att hitta något förlag för de här novellerna.

Ett förlag sa ”väldigt bra, men vi har inte givit ut noveller och vi vågar oss inte på det.” Ett annat förlag sa ”det är mycket bra, men vi vet inte hur vi ska marknadsföra dem … om du skriver om dem till en sammanhängande berättelse kan vi överväga att ge ut dem”. Ett novellförlag sa: ”vi ger bara ut enstaka noveller, inte samlingar” och ett novellförlag kommenterade ”de verkar vara inledningar till längre historier”.

Jag vill egentligen inte skriva om novellerna till en ungdomsroman. Jag vill egentligen inte heller skriva om dem till ett antal olika längre berättelser.

Jag undrar om det är så att ett ämne är problemet: titelnovellen handlar om ett självmord och om hur en tjej reagerar på detta självmord. Är det för svårt? Är det så att man inte vågar? Eller är det att jag i ett efterord berättar om att Tammi skrivit inledningsdikterna och att Tammi själv tog sitt liv?

Eller är novellerna verkligen omöjliga att sälja?

Möjligheten finns ju att de är för dåliga förstås. Men det har ingen uttryckt rätt ut. Lite frustrerande, måste jag medge.

5 Comments

Filed under Om att skriva

Om att gå en utbildning i att skriva

Jag har de senaste åren studerat Kreativt skrivande på Linnéuniversitetet. Det har blivit både 30 hp Att skriva för barn och 90 hp Kreativt skrivande. Jag har till och med skrivit en uppsats om intertextualitet (hur texter är kopplade till andra texter) med utgångspunkt i roman Panik (den ätbare mannen). Så … skriver jag bättre nu än innan kurserna? Har det varit värt besväret, jobbet, tiden?

Det är faktiskt inte helt enkelt att svara på. Eller enkelt. Visst är det värt jobbet. Att lära sig något nytt eller något mer kan knappast vara betungande. Jag har fått nya insikter i gestaltning och andra intressanta grepp, även om vi kanske inte alltid fått konkreta tips på det ena eller det andra sättet att skriva. Kurskamraters och kursledarnas kommentarer på det jag skrivit har till största delen varit till stor hjälp. Jag har tvingats se mina texter på ett tydligare sätt. Jag har också lärt mig en hel del litteraturtekniska termer som jag inte var medveten om förut. Dessutom: jag har tvingats skriva färdigt ett antal texter. Kanske hade de texterna aldrig kommit till annars.

Samtidigt: jag har inte haft tid att skriva andra texter som jag kanske hade velat skriva.

Och frågan återstår: Har mina texter blivit bättre? Det vet jag faktiskt inte. Men jag hoppas det.

Och den där romanen Panik, den är visserligen färdig. Men någon förläggare har jag inte hittat. Vi får väl se. Kanske är det någon som tycker att den är tillräckligt intressant/bra för att ge ut.

1 Comment

Filed under Om att skriva