Två böcker från ett gemensamt liv

Jag brukar inte skriva om vuxenböcker här. Men man måste nästan göra ett undantag för Ebba och Horace, dessa två som själva vikt ut sin söndrade relation bland allmänheten. Hear, Hear, självklart handlar det inte om deras relation. Det här är litteratur (världslitteratur, enligt Ebba, åtminstone hennes egen bok), inte några självbiografier (som om inte självbiografier kan vara litteratur).

Nåväl. Jag har läst. Först Århundradets kärlekskrig, sedan Den sista grisen. Och här är vad jag plitade ned efteråt …

Jag har nu läst Ebba Witt-Brattströms Århundradets kärlekskrig och Horace Engdahls Den sista grisen.

Eftersom man liksom läser de här böckerna i par, som ett par, som en slags dialog, så tog jag mig för att jämföra dem en aning.

Jag tittar lite utanpå. Ebba Witt Brattströms omslag är ljusblått och trasigt på låtsas. Titeln är väl synlig. Här finns även ett integrerat ansikte – en bild i ett enda penndrag med tre ansikten i ett, som jag nog borde känna igen, men jag kan inte precis placera det. Horace Engdahls titel är i någon sorts slarvig handstil, har mustiga färger och en målad bild av författaren med kultursjal om halsen. Det är inget smickrande porträtt.

Hur ska man tolka detta? Det är förstås en föraning av innehållet, Brattström skriver om något trasigt och tillknycklat. Engdahl försöker hålla sig mer strikt, mer kulturell, men ändå inte helt comme il faut.

Vad säger paratexterna? Brattströms baksida berättar om boken. Det är en ”punktroman. En strindbergskt dödsdans i vår samtid”. Engdahls berättar om  hur provocerande Engdahl kan vara i sina texter, och förstås att han blev känd för svenska folket då han var ständig sekreterare i Svenska Akademien.

Detta tolkar jag som att Brattströms (Norstedts) förlag vill förklara vad för sorts text man fått i sin hand, medan Engdahls förlag (Bonniers) tycker att personen bakom verket och dennes tidigare förmåga att provocera är viktigare.

Innanför flikarna lyfter Brattströms förlag Norstedts fram pressröster om essäsamlingen Kulturmannen och andra texter, samt att Brattström är professor i litteratur, har fått priser och skrivit i DN.

Bonniers har också lyft fram tidigare verk: De har lagt in citat om Cigaretten efteråt. De berättar (igen) att Engdahl sitter i Svenska Akademien och har varit dess ständige sekreterare. I övrigt har de listat titlarna på flera andra böcker som Horace Engdahl har skrivit.

Brattströms bok har större format, större typsnitt och färre sidor.

Engdahls är mindre och tjockare.

Kanske tänkte Norstedts att om man ska synas och vara något, då ska man också ta plats och Bonniers gick efter devisen ”less is more”.

Själva texterna då? Jag konstaterar att det i båda fallen är relativt ”få ord för pengarna”. Nu är ju inte det något problem, om orden är riktigt bra sammansatta.

Här känns det för min del som om det ändå blir lite för mycket. Jag tröttnar helt enkelt på slutet, det är för mycket av samma sak hela tiden. I båda böckerna. Fast på olika vis då.

Brattström berättar om ett äktenskapligt sammanbrott där ”hon” och han ”samtalar” om den ruin som blivit av deras gemensamma liv (båda för det mesta i ganska högtravande ordalag). Hon är besviken över att han inte uppskattar hennes arbete och livsinställning. Hon verkar vara avundsjuk över hans framgång, men vill ändå visa sig överlägsen, på det moraliska och etiska planet, och gör detta genom att vara något av en översittare i sina resonemang. Han slår oftare under bältet använder våld och ord som ”fitta”. Det finns ingen försoning. I slutet finns en lista över var alla stulna citat kommit ifrån. Man undrar ju om ”hon” och ”han” (ni vet vilka) slängde sig med citat från litteratur de läst när de pratade (eller grälade) sådär till vardags.

Och Engdahl, han har delat upp texten i två, först kommer ”Spillror”, korta eller längre stycken om sådant som författarjaget tyckt sig lära av livet. Berättarjaget skriver om från sin litterärt lärda position, om avund, kärlek, ensamhet, självkritik, kvinnor, uppbrott och död. Här är det minst lika mycket smärta som i Brattströms bok, men på ett torrare vis. Andra delen, ”Mannen på bryggan” är egentligen mer av samma sak, bara aningen mer sammanhängande, och tematiskt handlar det mer om kvinnan, kvinnan i allmänhet och (får man förmoda) den kvinna som mannen på bryggan inte längre har i sitt liv, men även om manligheten, eller kanske kulturmannens villkor. Det är som om mannen i boken gör allt för att hålla fast vid sin (in)ställning.

Summan av kardemumman? Har berättelserna något värde om man inte känner till bakgrunden? Först är jag benägen att säga nej, inte alls. Det här är skvallrets böcker, mest Brattströms då. Men visst finns ändå litterär kvalitet, i båda böckerna. Brattströms punktroman är bitvis ganska suggestiv. Engdals aforismer är ofta rätt bitska och ironiska och man känner som sagt både frustration och smärta som ett tema i hela boken.

Författarna har i livet gått skilda vägar. I de här två böckerna omfamnar de (motvilligt) varandra igen. I vilket fall som helst kommer båda böckerna att stå bredvid varandra i minn bokhylla. Då är det Horace som blickar ut i rummet.

Vad nu det kan betyda.

Advertisements

Leave a comment

Filed under Uncategorized

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s